I programbladet till Fringe-festivalen beskrivs han som ”poet och samhällsfrämling”. Under sitt föredag på MOAs under lördagseftermiddagen blir detta främlingskap tydligare. Det finns närvarande i det han berättar och i de dikter han läser för dussintalet åhörare. Det passar väl in i regnbågstemat under festivalens första dag.
Räihä är den svenska deltagaren i Kultiveras internationella litteraturresidens, och har under vistelsen påbörjat en översättning av sin bok Nomos (Smockadoll 2012) till engelska. Dikterna i boken kretsar kring ungdomsåren Lund, ett tema fyllt av dåliga vibbar och ångest. Det är en slags uppgörelse, med föräldrar, samhälle och minnen. Smärtsam att skriva, och åter smärtsam när han nu håller på att översätta den. Men översättningsarbetet har också inneburit en ytterligare process, som enligt poeten själv gett honom nya insikter, vilket inneburit att han han börjat förstå sina egna texter och sig själv på en annan nivå.
Att Räihä för dagen är febersjuk och rödögd förtar inte kraften och tyngden i hans föredrag. Det är starkt och det är personligt. Inte minst de exempel på översättningar han läser. Dessa är repetitiva och fyllda av metatankar runt skrivande. Tänk ledtrådar, snap-shots och ett fiskenät fyllt av kallt ris och kall bearnaisesås. Föreställ dig en liten enrummare, eller föreställ dig flera. Silverfiskar och droger. I samma nät. Föreställ dig en djup ilska. Och föreställ dig även kärlek.
Det händer någonting när ord sägs högt, när de kastas ut helt nakna i ett rum. Och Räihä behärskar dessutom scenen, backar inte för allvar och seriositet, men frambringar samtidigt en avslappnad och kamratlig, ja nästan kärleksfull, stämning i lokalen. Men det är vad han säger som får åhörarna att släppa ölglasen, stoppa undan mobilen. Det är orden som drabbar oss
Sina ungdomsår beskriver han bland annat som punkrockiga, piss off och gör det själv. Och en stor portion svart ilska. Det har inte upphört nämnvärt med åren.
”Jag har alltid hävdat att jag är en politisk diktare, ingen kärlekspoet,” berättar Räihä. ”men jag inser efter hand när jag läser igenom det jag skrivit att det inte riktigt stämmer.”
Jodå, han är han politisk i högsta grad. En av dikterna han läser denna eftermiddag handlar om att leva på socialbidrag. Att bli fråntagen sin värdighet, att tvingas in i förutbestämda fyrkantiga former. Och det outhärdliga i detta. Det handlar om klass.
Kanske kan en säga att Nomos - och poeten själv - kämpar för rätten att få leva, att existera helt i sin egen rätt. Någonting som en alltid strävar och kämpar för att bekräftat. För Räihä innebar skrivandet av boken en katarsis, och han säger sig inte längre ha samma behov av att få sitt värde bekräftat. Det är stort. Eller som han inflikar under frågestunden efter föredraget:
”Det är aldrig för sent för kärleksdikter!”
Published: www.popularpoesi.se/freke-raiha
Jonas B Svensson