Efter några månader i Tranås är paret från Turkiet redo att skapa ett nytt teatersammanhang. Under namnet Teater Kalabalik vill de tillgängliggöra teatern för den som inte trodde sig längta efter den.
När pandemin slog till i Turkiet gick teaterdrömmarna i kras för paret Sadık Seven och Deniz Özçelik. Kulturen var det första som stängde ned och därmed den teater som de tillsammans med vänner lyckats etablera.
Det sedan tidigare begränsade kulturlivet och skrala förutsättningar för att syssla med fri kultur, bortanför stora tv-produktioner och statligt finansierade projekt, hade länge utgjort ett tradigt motstånd för Sadık och Deniz i Istanbul.
– I Turkiet har vi extremt många alternativa scener eftersom att staten begränsar stora delar av de kulturella uttrycken. Det är motståndet som har skapat den enorma bredden, men det gör också att det är väldigt svårt att jobba med fri konst på sitt eget sätt, förklarar Sadik.
– Innan vi lyckades med vår egen teater hade vi kämpat oss fram i 10 år med alla möjliga skitjobb inom teatervärlden. Vid sidan av gick vi dyra privata teater- och skådespelarkurser. Vi har fått lära oss allt om teater från grunden, då hatade vi det men nu är vi tacksamma eftersom att vi vet hur en teater ska drivas, tillägger Deniz.
Nu vill de tillsammans ge liv till ett inkluderande teatersammanhang i Tranås – för sig själva och för alla som längtar efter mer lek, kontakt och utforskande av teater som uttryck.
– Vi vill så fröer, väcka teatern på platser där den aldrig ens varit påtänkt.
Efter några månader som boende i Tranås fann de Kultivera och återigen väcktes längtan efter att få skapa tillsammans. Före pandemin hade paret äntligen kickat igång en verksamhet med ett stort teatercommunity – en alldeles egen teater buren av människor med en gemensam riktning.
Nu startar de Teater Kalabalik och har sina första föreställningar under fringeveckan, en i kväll och en på fredag. På turkiska betyder kalabalik något i stil med ‘stor folksamling’.
– Vi ville ha ett namn som relaterar både till vårt liv i Turkiet och vårt liv i Sverige. I Istanbul hade vi ett stort team, i sverige är det bara vi två som gör allt och då blir det lite, ja… kaos. Sadık berättar att de två är måna om att förena de olika kulturerna som paret nu har att förhålla sig till. – Teater är ett bra verktyg för att låta perspektiv och traditioner att mötas.
Sadık har en masterexamen i konstvetenskap från Haliç-universitetet i Istanbul där han fördjupade sig inom traditionell turkisk teater. Särskilt är han intresserad av hur den traditionella metoden kan integreras i och ge liv till moderna, västerländska idéer om teater.
– Traditionell turkisk teater är närmare publiken, föreställningen är något som skapas gemensamt. Skådespelarna använder små, ibland knappt märkbara, metoder för att inkludera publiken i pjäsen. Det kan till exempel vara att skapa ögonkontakt med en åskådare, förklarar Sadık.
Han berättar att lekfullheten är avgörande. Publiken är högst medveten om att det är en pjäs, men plötsligt bryter något av vilket skapar en slags närvaro. Att leka, enligt Sadık and Deniz, är att vara totalt här- och nuvarande.
– Det skapar en nyfikenhet som gör att publiken vill vara “vakna”. Det är leken som de båda två vill åt. Tillsammans vill de påminna den som glömt hur man leker och med det bjuda in barnets sätt att leva. – Varför slutar vi leka när vi växer upp? Kom, låt oss leka tillsammans! utbrister Sadık.
Men även om det är lekfullheten som guidar, kan ämnena också vara allvarstyngda.
Föreställningen som går under fringefestivalen är Suzy Millers pjäs Prima Facie, latin för “vid första anblick”. Deniz skådespelar och Sadik regisserar.
Med enkla medel och minimalistisk dekor berättas historien om den kvinnliga advokaten som gjort det till sitt arbete att försvara manliga sexualförbrytare – fram tills att hon blir drabbad själv.
– Innan vi valde pjäs läste vi på om olika lagsystem världen över och särskilt om hur kvinnor som blivit utsatta för sexual- eller våldsbrott behandlas i rättsliga processer. Efter vår research är det tydligt att det är ett globalt fenomen och genom den här föreställningen kan vi uppmärksamma det här omfattande problemet, säger Deniz.
– Jag vill att alla som ser pjäsen ska gå därifrån med en känsla av att något måste ändras. Sadık tillägger:
– Det känns viktigt för oss att få ge vår första föreställning i Tranås, med Kultivera och under fringe, eftersom det var här som vi kunde återgå till det vi älskar att göra
Julia Engborg