På den sista festivaldagen delar den muntliga berättaren Helena Heyman om vad berättande är och har varit historiskt. Är berättandet något som vi förlorat? Vad är det att berätta, muntligt, med den egna rösten och det fundamentalt personliga uttrycket? Hon målar karismatiskt en bild av berättande som något djupt mänskligt – ja, ett av våra grundläggande behov.
Alla behöver berätta och alla behöver att det finns någon som tar emot berättelsen. Berättelser bygger på det relationella.
– Vi berättar för varandra om våra tankar, åsikter, känslor och upplevelser. Det är så vi lever våra liv, säger hon.
Berättandets kraft är obegränsad. Och är det inte egentligen det som Tranås at the fringe handlar om – att skapa platser och rum där människor får chans att tillgodose det där berättarbehovet som tycks vara grundläggande.
På fringefestivalen berättar vi våra berättelser och människor tar emot dem, speglar dem, reflekterar över dem.
Alla jag har mött under veckan får något sprudlande i blicken när jag nämner Pilsnerpoesin på Tranås at the Fringe. De säger att det är veckans höjdpunkt(er). Att det är själva kärnan. Att det förenar. Ger plats. Skapar plats. Bereder en väg för… allt?
Det verkar som att vi suktar efter det muntliga berättandet. Historierna som fångar det där allmänmänskliga. Vi längtar efter kontakten som uppstår när berättelsen, hur den än tar sig uttryck, når in och fram. När den skapar känslan av att vi är här tillsammans. Att vi tillsammans berättar berättelsen om hur det är att finnas just nu, då och sen.
Under den första festivaldagen, för en vecka sedan, väser Louise Halvardsson space, space, space. Det verkar som att alla som på något sätt är inblandad i festivalen har sökt sig till Ban Thai’s uteservering. I kvällssolen improviserar hon tillsammans med dansaren Stina Nilsson som lyckas finna utrymme där utrymme till synes inte finns. Till exempel ståendes på en stol under den nedfällda randiga markisen. Utrymme: finnes.
Louise väger orden: Space. Space. Space. Space between somewhere and nowhere. I utrymmet mellan någonstans och ingenstans uppstår en plats för berättare att dela sina berättelser. Det är Tranås at the Fringe. Och den som lyssnar tar emot, känner, tänker och slutligen kanske också brister ut i ett: Wow, jag gillar det du gör! Ska vi skapa något tillsammans?
Ikväll avslutas Tranås at the Fringe med en sista Pilsnerpoesi, ni vet var, klockan 19:00. Det muntliga berättandet kommer vara där, kommer du?
Be there or be fringe.
Julia Engborg
コメント