Imorgon börjar at the Fringe. Da'n före doppareda'n. Då klapparna öppnas och konstnärerna hoppar fram. Dagen då band klipps, högstämda eder svärs, eldar tänds och spel förklaras öppnade. Ja, det sista lär väl inte hända men hur vi än ser på det så krossas champagneflaskan mot vårt skrov snart.
Har inte haft några större problem med sömnen på sistone, men i natt slog det givetvis till och man klev upp klockan fem, slängde på första baljan kaffe halvtimmen senare. Går ner till jobbet vid halv elva, lite trött men samtidigt ganska förväntansfull. Ett sista inför-möte ska vi ha som direkt flyttas fram en timme och som tydligen ska vara på 38:an så strax innan tolv traskar man från Kultivera iväg till Storgatan och "vår" adress.
På vägen springer jag på några gamla festivalrävar, kommer till 38:an, kliver in och insuper atmosfären. Det kanske inte är ljust och fräscht, men det är stort, det är rymligt, och det är nymålat vitt. 38:an kommer fungera som högkvarteret under festivalen. Mötet blir mest en formalitet; genomgång av programmet, några bytte tid, någon ställde in, men i det stora hela var det inga problem.
Jag tar mig tillbaka till Kultivera i sällskap med Populär Poesi's redaktör Peter Nyberg för att hjälpa honom reda ut tidningens register, medlemmar, prenumerationer och såna saker. För att göra en lång historia kort så var det väl Peter som hjälpte mig, men vi redde ut det i alla fall, och jag fick mitt ex av hans nya bok Våldsvana signerad, så jag knallade hem glad i hågen. Hemma gör sig sömnbristen påmind igen, vill helst lägga mig nånstans och bara sluta ögonen en stund.
Men klockan sex ska vi ses igen. Vi, den så kallade mediagruppen, möts för ett snack. Det känns bra, mötet hålls i en skön avslappnad atmosfär. En går-det-så-går-det attityd som jag gillar och känner igen från punken. Gör ert bästa, vi är amatörer, inte proffs. Samtidigt förbereds två utställningar på varsin sida av lokalen, residensfolket börjar droppa in, man hoppar in där det verkar behövas en hjälpande hand. Det är en märkligt skön blandning av aktivitet, mingel och samtal där vissa träffas för första gången.
Vid sju-snåret håller Colm ett kort, improviserat tal där han inofficiellt öppnar at the Fringe. Vi skålar i muggar med cider och äter portugisisk kaka, som jag och Karl slog fast smakade mazarin men godare. I små grupper börjar folk dra sig mot stadshotellet och dess veranda. Jag har sålt och signerat två böcker till en polska och en irländare. Jag är glad, festivalen har snart kommit i gång, gänget som är här är helsköna, den där positiva känslan jag hört talas om har redan smittat av sig. Men jag är också dödstrött, så jag säger adjö till gänget på stadshotellets veranda och knallar hemåt.
Väl hemkommen försvann givetvis tröttheten, så det blev kaffe, lite tv och höra Mange och Karl komma hem hyfsat tidigt för att kunna dra en liten repning med Damboben i Manges lägenhet. På något sätt passande att Två män i en dambob blev det sista jag hörde av da'n före da'n. För klockan är nu, när jag snart är klar med att försöka samla mina intryck från dagen, snart halv tre på natten den 30:e juni. Så senare idag drar den femte årgången av at the Fringe igång med, bland mycket annat, just Två män i en dambob. Det här ska bli kul.
Frank Bergsten