Fringe-festivalen är inte längre bara en festival för litteratur, utan inkluderar också massor av andra konstformer. Film är en av dem, och på söndagen körde ett stort antal visningar av kortfilm från hela världen igång.
Ansvariga för Film at the fringe är Laura Bianco från Milano, Italien, och Anna Virta från Malmö, Sverige. Vi träffas efter andra dagens filmprogram för att rekapitulera. Filmerna har visats i festivalens pop up-center på Storgatan 38 i Tranås.
- Det är inte en miljö folk är vana vid att kolla film i, och det gör det lite mindre dramatiskt, menar Anna.
Anna har ett stort filmintresse, och är ledare för Sveriges film- och videoförbund. Laura är filmare med fokus på experimentella dokumentärer. Hon har varit här tidigare på residens 2017, och återvänt för flera projekt sedan dess. När de två möttes i Milano för att göra det sista urvalet till festivalen, insåg de snabbt att de var väldigt lika varandra, i sin syn på film och filmskapande.
- Jag tror faktiskt inte vi grälade med varandra en enda gång, påpekar Laura och skrattar.
- Nej, det var nog bara en eller två filmer som vi var oense om, inflikar Anna.
Urval och kriterier
Under tre dygn gick de igenom ungefär 400 kortfilmsbidrag från hela världen. En del av filmerna valda ur programmet för Sveriges kortfilmsfestival, och de övriga har sänts in efter en utlysning. Redan tidigt i processen beslutade de att dela in festivalfilmerna tematisk snarare än efter genre.
- Det var väldigt intressant och lyckat tycker jag, säger Laura, och Anna instämmer.
Den sammanlagda längden på alla filmerna är fem timmar, och i programmet räknar jag till minst tio olika nationaliteter representerade. Festivalledningen gav duon väldigt fria tyglar vilket uppenbarligen varit ett smart drag. Men jag undrar förstås vilka kriterier de utgick ifrån vid urvalet av filmer. Laura förklarar:
- Det första intrycket är ju om jag gillar det jag ser eller inte, det är ofrånkomligt, men sen frågar jag mig själv vad det är som jag gillar med den. Både Anna och jag ville hitta filmer som hade någonting speciellt, ett nytt uttryck vi inte tidigare stött på, nåt som överraskade oss i teknik, berättande eller annat. Det experimentella uttrycket betydde mer i urvalet än det tekniskt felfria. I synnerhet ville vi hitta filmer som blandade in andra element i filmandet, som poesi, dans, teckningar, något som går att länka till festivalens andra delar.
Överraskade ansiktsuttryck
Efter två heldagar med visningar, och flera separata programpunkter, undrar jag vad de tycker om utfallet. Anna tycker att det har varit en bra mix bland besökarna, filmintresserade och vanliga nyfikna Tranåsbor.
- Vi har sett en hel del överraskade ansiktsuttryck, för kortfilmer av det här slaget får allmänheten sällan tillgång att se, förklarar hon. Dessutom har det bjudits på flertalet tillfällen för besökarna att möta några av filmskaparna, en viktig del i tanken med festivalen.
Att redan under pågående festival kika i spåkulan för nästa år känns lite drastiskt, men jag frågar trots allt om de kommer att upprepa detta nästa år.
- Det är inte bestämt ännu, säger Laura, men förmodligen återvänder vi nästa år också, och då med lärdomar från den här festivalen. Vi vill gärna finna fler sätt att knyta de andra delarna av festivalen närmare, kanske med fler praktiska workshops och bibehålla fokus på det regionala.
Har man sett så mycket film som Anna och Laura förstår jag att de suckar högt när jag ber dem nämna sin favoritfilm på festivalen.
- Det är sååå svårt! utbrister de i mun på varandra.
Experimentellt och spoken word
Laura bestämmer sig ändå för välja filmen ”iRony” av Radheya Jegatheva, Australien. Det är ett slags anarkistiskt manifest i diktform, fantastiskt snyggt och annorlunda animerat. Men det finns fler anledningar till att hon fastande för filmen.
- Historien bakom filmen är så intressant i sig. När den släpptes på nätet blev den snabbt viral och mycket uppskattad. Flera festivaler tog med den i sina program, och det blev en hel del uppmärksamhet när de insåg att filmen var gjord av en 17-årig kille från Australien. Han hade gjort hela filmen själv, från att skriva och läsa in den långa dikten, som animeringar, teknik, klippning med mera, berättar Laura.
Anna talar om förmånen att kunna träffa många av filmskaparna, vilket ofta ger en djupare förståelse för deras verk. Mårten Neij är en sådan filmare.
- Neijs film ”Naturvidrig tankefigur i dröm” har någonting som jag aldrig upplevt tidigare. Jag gillar hur produktionstekniken inte är huvudsaken, hans film är mer som en slags dockteater men du får ändå ut så mycket av den.
Bland årets filmer finns ett flertal som använder sig av spoken word, och bara det är väldigt häftigt. Det väcker också tanken på många spännande samarbeten över festivalblockens gränser. Litteratur, film, dans och scenkonst. Blanda och ge.
Jonas Svensson