Ett av många återkommande inslag under Fringe-festivalen är de föredrag och författarsamtal som går under vinjetten ”Passion for Words”. På måndagen var det dags för Phelim Kavanagh, Irland, att möta åhörarna på MOAs café i Tranås.
I de sydöstra delarna av Irland finns det bra och bördig jord. På cirka 50 hektar av denna jord driver Phelim Kavanagh, med fru och två barn, ett jordbruk. Där odlar de bland annat korn, vete och malt. Där finns kor, och periodvis också får. Idyll om en så vill, men det kräver också hårt arbete, och uppoffringar.
Vi får veta att skrivande är något som outtalat uppmuntras i den irländska traditionen, och Kavanagh själv började skriva poesi i tonåren. Men efter ungefär ett decennium lade han skrivandet åt sidan för att helhjärtat ägna sig åt jordbruket.
”Hade jag fortsatt med skrivandet då hade jag svultit ihjäl för länge sedan” säger Kavanagh och visar upp ett försiktigt leende. Men skriver gör han åter igen, och svälter inte heller hoppas jag.
Detta liv nära naturen ger också bränsle åt Kavanaghs poesi. Naturen har en given plats där, liksom i det föredrag han ger oss. Att Kavanagh ens är i Tranås på ett tre veckors litteraturresidens är tydligen en riktig högoddsare. Jag får veta att det är den längsta någonsin som han har varit ifrån sin gård på Irland.
Förlorad kontakt med naturen
Kavanagh är en man som knappast försvinner obemärkt i massan. För dagen klädd i lila kavaj med mönstrade inslag, och en hatt med brätten som jag misstänker att han sällan går utan. Engagerad och påläst talar han om hur vi behandlar vår planet, och hur vi nästan förlorat kontakten med naturen. Han ger exempel via siffror och statistik, om issmältning och skogsskövling. Och om de storskaliga industrijordbruk som förser oss med billig mat, fattig på näringsinnehåll.
”We´re dealing with greed!”, som han något lakoniskt sammanfattar det.
Men viktigare än siffror är att öka vår medvetenhet, att återfå just den där kontakten menar Kavanagh. Att återfinna vår känsla av samhörighet med naturen. Det är tveklöst att han har starka känsloband till naturen och det är också någonting som återfinns i hans skrivande. Där finns vissa saker i naturen som också återspeglas i poesin, som rytmer och mönster.
Under föredraget läser han några dikter av den amerikanske poeten och miljöaktivisten Wendell Berry, som verkar vara en sann själsfrände. Sina egna dikter sparar han till slutet av föredraget, och de drar ner varma applåder från det fullsatta caféet. Naturlyrik är en alldeles för smal benämning, hans poesi har betydligt fler lager än så.
Försiktig optimism
Vi är många som bär på mer eller mindre tyngande klimatångest, och stirrar apatiskt på dystopin. Trots kalla fakta och kännedom om all jävelskap vi människor utsatt och utsätter jorden för, förmedlar Kavanagh en försiktig optimism i det mesta som sägs och diskuteras. Han har stor tilltro till den yngre ”digitala” generationen, som på många sätt har planetens framtid i sin hand och som också kan (måste) bli dess räddning, till exempel via bättre kunskapsdelning och nya tekniker.
Under dagen har Kavanagh fått veta att sedan Tranås Skinnberederi och andra industrier längs Svartån lagts ner eller drastiskt minskat sin produktion, så har exempelvis bäver och utter sakta börjat återvända igen.
”Naturen kommer att återhämta sig själv, om vi bara låter den” är någonting som Kavanagh återvänder till med jämna mellanrum. Det är ett hoppingivande mantra. Men med stark betoning på de sista fem orden.
Inga pekpinnar
Efter föredraget sätter jag mig ner i soffan bredvid Kavanagh för att prata lite. Det känns nästan som att jag sitter och biktar mig. Jag nämner den gnagande känslan över att en aldrig gör tillräckligt. Att en återvinner för lite, sopsorterar för dåligt, köper halvfabrikat. Och i ren försvarsmekanism byter kanal så fort de senaste rönen om koldioxidutsläppen presenteras.
Jag får väl knappast en syndernas förlåtelse, men det är väldigt befriande att höra honom tala om det väsentliga i att bara vara medveten, och att ta en sak i taget, börja i det lilla. Jag tänker stolt på mina tomatplantor hemma i Malmö, på de väldigt få men delikata potatisar jag skördade innan jag åkte till Tranås. För en liten stund unnar jag mig att känna mig tillräcklig.
Jag tror att det är detta som tilltalar mig allra mest med föredraget och samtalet; att Kavanagh inte befattar sig med pekpinnar, eller försöker spela på våra dåliga samveten. Han satte själv sitt skrivande åt sidan för att odla och närma sig naturen, men är absolut ingen dogmatiker. Den fras som fastnade mest under detta föredrag var nog uppmaningen till den månghövdade åhörarskaran: ”If you wanna write, write!”