Närvaron och frånvaron av Anthony Jones
Förberedelserna inför sommarens Fringe-festival i Tranås är sedan länge i full gång. Ett namn finns sorgligt nog inte med; Anthony Jones. Samtidigt är han, som initiativtagare till den så kallade Pilsnerpoesin som inlett och avslutat festivalen, liksom självskriven i rullorna oavsett om han lämnat jordelivet eller ej.
Det är slutet av mars och jag har blivit inbjuden av Kultivera att läsa poesi på det återkommande eventet Pilsnerpoesi på restaurang Ban Thai i Tranås. Utanför fönstren ligger snön fortfarande smutsgrå och oinbjudande. Det är inte mycket folk som rör sig på gatorna, men inne på restaurangen börjar det fyllas på kring borden. Stämningen är försiktigt trevande. Det är en speciell afton.
Bara någon timme tidigare har jag deltagit i spridandet av askan efter den walesiska poeten Anthony Jones som gick bort alldeles för tidigt förra sommaren. Jones band till Tranås var starka, och kvällens Pilsnerpoesi är dedikerad till honom. Kanske skulle man kunna kalla det en inofficiformell minnesstund. Den enda marknadsföring, så vitt jag vet, är ett Facebookevenemang skapat av Colm Ó Ciarnián, projektutvecklare på Kultivera, och vän med Jones. Beskrivningen är kortfattad:
He said, "beer and fags, rah, rah, rah!" and so started Anthony Jones relationship with Tranås.
En stor del av Jones liv överskuggades av att han hade bipolär sjukdom. Det innebär i korthet perioder av antingen mani eller depression. Och allt som följer med detta. Han var vetgirig och slukade det mesta i studieväg, men tvingades till slut avbryta sina kemistudier i Oxford, och sedan följde perioder på instutioner. De sista 15 åren var Jones sjukskriven och har enligt egen utsago aldrig haft ett ”vanligt” jobb i hela sitt liv. Men så var han inte heller helt vanlig. Han var en flitig estradpoet på scener över hela Wales och han höll workshops i litteratur på biblioteken. Han var hängiven. Redan i tonåren i hemstaden Carmarthen fann han makt i orden som låtskrivare i ett punkband. Sin första utgivning, Putrid Poems + Shoddy Short Stories, skrev han på kuvert han norpat av sina föräldrar och sedan kopierat upp.
Ett försiktigt släktskap
2010 tog Anthony Jones initiativet till ”Poems and Pints” i Carmarthen, ett avslappnat koncept där amatörer och mer etablerade poeter delar scen på vardagliga träffpunkter som pubar och caféer. Ett par år senare smugglade han med sig konceptet till Tranås, när han var där på sitt första litteraturresidens. Sedan dess har Pilsnerpoesi nästan blivit ett signum för staden. Åtminstone i vissa kretsar. Sedan 2014 har över 60 stycken arrangerats, och dikter har lästs på inte mindre än 21 språk. Det är imponerande.
Den här aftonen på Ban Thai blir av förståeliga skäl känslosam. Merparten av de deltagande poeterna läser dikter av eller till Jones. Emellanåt är det nästan som om han finns där någonstans i rummet, ditkallad via texterna som framförs, via tonlägen och de klinkande glasens melodi. Det är vemodigt, men samtidigt uppsluppet. Ett slags frontalkrock av motsatta känslor. Och på något vis känns det helt rätt med tanke på kvällens huvudperson.
Jag hade förmånen att träffa Jones när jag var inbjuden till Tranås litteraturresidens 2016. Jag hade svårt att finna mig tillrätta i det täta sociala sammanhang som ett residens innebär. Men när Anthony dök upp efter några dagar fann jag ett försiktigt släktskap hos den sympatiske walesaren. Jones befann sig i en låg episod vid tillfället. Jag har självmedicinerat mot livets svarta stora delar av mitt vuxna liv, och jag tror att Anthony fångade upp detta. Efter några glas Penderyn kunde vi spegla oss en smula i varandra. Där fanns en outtalad samhörighet; i hans punkiga inslag in sin poesi, i hans kärlek till naturen, men också i vad jag tror vi båda upplevde som ett utanförskap. Inte konkret i själva vistelsen i Tranås, utan livet i stort. Nå, under några dimmiga dygn lutade jag mig mot honom, och Jones fick mig att räta på ryggen. För det är jag evigt tacksam.
Avstånd som krymper
Jag är en av få som inte läser någonting av eller om Jones den här kvällen på Ban Thai. Istället läser jag en dikt om att vara tidningsbud på skånska slätten. Efter läsningen berättar en man i publiken att han känner igen många av de gator jag refererar till - han har bott i trakten. Det där är också talande. Att världen inte är så stor. Att i sammanhang som Pilsnerpoesi och Fringe-festival krymper avstånden mellan människor. Vi är alla rädda för att misslyckas, att missförstås, att framstå som töntar. Men det uppstår en ficka av självförtroende i plattformen som erbjuds. Var jag fortfarande tveksam så fanns Jones där, med sina personliga erfarenheter, fick mig att förstå det futila med scenskräck. Det finns betydligt värre saker i livet än att råka stå någon centimeter för långt ifrån mikrofonen på en thairestaurang i Tranås.
När Kultivera och dess samarbetspartners nu jobbar för fullt med planeringen av Fringe-festivalen 2018 så är Anthony Jones i allra högsta grad närvarande. Han har på ett eller annat sätt varit del i flertalet av de litteraturresidens som anordnats. Sanningen är att Jones halkade in på ett bananskal sitt första år 2014, eftersom andra inbjudna hade avbokat. Utan att förringa de avbokade författarna så var det nog det bästa som kunde hända. För Jones själv, men också för At The Fringe. Han var det ultimata exemplet på vad det innebär; att få möjlighten att växa, att skapa, att finna ny grogrund. Och att inleda en kärleksrelation till en stad. Det finns förstås en anledning till att en poet från Wales inkluderats i bokserien Författare i Sommenbygd (Red. Johansson, Nyberg & Risberg), Williams igen:
This is a wonderful tribute and a clear acknowledgement within his lifetime of the impact that Anthony Jones as a human being and his work as a poet had upon the Swedish literary and spoken-word scene in this area of Sweden.
Att relatera till trakten
Jones satte avtryck i Tranås, men trakten satte också avtryck i Jones, som skrev flitigt under sina besök. Många av hans dikter utspelar sig där, i det nordligaste av Småland. Att inbjudna konstnärer och författare i sina arbeten relaterar till trakten, är en uttalad önskan från residenset. Samtidigt är det någonting som ofta ger sig själv. Om inte annat får de tillfälle att inspireras av bibliotekarien Magnus Grehns återkommande presentation av de lokalhistoriska samlingarna på Stadsbiblioteket. Det är otroligt kul att se vad som händer när en konstnär från ett annat land, en annan kontinent, integrerar lokala företeelser som ”Sommakoa” eller bronsbysten av Lennart Hyland i sina arbeten.
När Jones återvände till Tranås för sitt andra år i litteraturresidens 2015, beskrev han känslan i en intervju med sin vän och svenska översättare Peter Nyberg:
Det är ett ypperligt tillfälle att komma tillbaka och träffa vänner igen, och knyta ihop alla oavslutade trådar från förra året.
Precis så. För det händer någonting med dig när du deltar i dessa kulturevenemang. Det finns en genuin nyfikenhet som flammar upp i mötet med en ny stad, nya vänner, och en ny publik. Det uppstår utbyten och samarbeten, det uppstår en lust som du vill uppleva igen. Många av de som deltagit en gång återkommer till Tranås. Med nya idéer, nya projekt, nya planer.
En främmande fågel
I den inledande dikten ”Birdsong in Sweden”, ur Jones diktsamling, ”Episoder och fragment/Episodes and Fragments” (Magnus Grehn Förlag, 2015), känner dikt-jaget inte igen alla fågelläten hen hör:
As alien to me as I am to alien to Tranås in Sweden / I see these birds and I am the intruder
Att känna sig hemma, men trots allt främmande; lite essensen av att vara människa. I den internationella miljö som Fringe-festivalen är, talas det mycket engelska. När jag varit där kommer jag hem igen med två kolliderande språk i huvudet. Det tar några dagar innan jag kan sluta tänka på engelska. Det uppstår en kluvenhet som jag trots allt uppfattar som en rikedom. Jones kluvenhet var dock ingen rikedom, utan en inre strid som han utkämpade under större delen av sitt liv. Han tog också kampen för andra med liknande problematik, som ordförande i en lokal supportgrupp för personer med bipolär sjukdom, och med engagemang i frivilligorganisationen West Wales Action for Mental Health. I Kultiveras skrift ”Anthony Jones liv som binär stjärna” berättar han:
Eftersom jag kan skriva ser jag det som min plikt att berätta om sjukdomen och vad den gör med människor, så flera av mina dikter är färgade av det.
Och på tal om detta, låt mig avslutningsvis dela en hemlighet med dig. Under årets upplaga av Fringe-festivalen (30/6-7/7) kommer ett nytt litteraturpris att introduceras; The Anthony Jones Prize. Juryn och ambassadörer för priset kommer att presenteras under en speciell programpunkt. Tanken är att priset från och med nästa år ska delas ut till en svensk- eller engelskspråkig poet som skriver om psykisk ohälsa.
Att få ett litterärt pris uppkallat efter sig är stort. Jag har svårt att tänka mig ett värdigare sätt att hålla minnet av Anthony Jones liv och litteratur levande. Och jag ser fram emot kommande prisceremonier, säkert allvarliga, och samtidigt alldeles, alldeles uppsluppna.
Jonas Bengt Svensson