Rhian Elizabeth, hon gör det osynliga synligt

Uppdaterad: 19 jul 2018

Rhian Elizabeth från Wales är en av fem personer som befinner sig på tre veckors författarresidens på Kultivera i Tranås. När hon gläntar på dörren till sitt skrivande och sitt liv går det inte att undgå att naglas fast.


Rhian Elizabeth är född 1988, och bosatt i Cardiff. Hon har skrivit under lång tid, i huvudsak prosa, och bland annat gett ut romanen Six Pounds, Eight Ounces (Seren 2014), som nominerades till The International Rubery Book Award. På senare år har Elizabeth börjat skriva allt mer poesi. Perfekt tajmat till Fringe-festivalen kom hennes diktsamling The Last Polar Bear on Earth (Partian Books 2018) levererad i några spännande lådor från Wales till Tranås. Bara att få kasta ett snabbt öga på det vackra omslaget av Torben Schacht gör mig nyfiken.


När Elizabeth senare läser några av dikterna under sitt föredrag på MOAs café, nitar det fast mig på stolen, får mig att släppa fokus från min halvliter och lyssna till hennes framförande, hennes ord. Jag tror till och med att jag blundar när jag lyssnar. Det sker sällan. Jag är en självupptagen varelse och fast i patetiskt manliga normer om att inte yppa känsloinlevelser, osv. Ni vet vad jag menar. Men Elizabeths ord är angelägna. Hennes dikter behandlar tunga saker, samtidigt som hon har en tydlig självdistans och befriande humor. Det saknas inte svordomar heller för den delen. Jag fortsätter att blunda.


Elizabeth berättar att hon fick diagnosen MS (Multipel skleros) för två år sedan, hon berättar osminkat om vad detta inneburit och innebär. Direkt, eller mellan raderna, låter hon poesin bli en ventil för skuldkänslorna över sin egen sjukdom, om att tvingas bära vuxenblöjor vid en ålder av 28 och tvivla på att någonsin kunna bli älskad. Men det blir aldrig i närheten av tycka-synd-om-sig-själv-litteratur.


(---) by transforming that negative into something that makes someone else laugh (albeit awkwardly and uncomfortably – a bonus) seems a much better thing to do than just be depressed about it.


Hon understryker att hon inte skriver i nån slags ”MS-genre”. Ja, om någon sådan finns hittar du den i alla fall inte i bibliotekets klassificeringssystem. Hon menar att hon skriver om det som pågår i hennes liv och tankevärld, precis som de flesta poeter och författare gör, som merparten av de som sitter i det fullsatta rummet på MOAs café den här eftermiddagen på näst sista dagen av Fringe-festivalen. Det kan handla om moderskap, om kärlek, om julklappar, om MS. Det kan vara roligt, smärtsamt eller tankeväckande. Sällan bittert.

Det ofrivilliga utanförskapet och kampen för att inkluderas är en röd tråd i Elizabeths dikter. Det är en kamp vi är många som delar på olika nivåer och kan känna igen oss i, och kanske även finna tröst i. För Elizabeth är det dock ingen mission eller självändamål.


I am too tattooed and too fond of swear words to ever get into politics.

När jag väl öppnar ögonen igen så ser jag en vacker kvinna runt trettio, med mörkt hår och underarmarna dekorerade med tatueringar. En mönstrad skjorta och kortbyxor i den kokheta svenska sommaren. Inga konstigheter där, kunde vara vem som helst egentligen. Vad jag inte ser på utsidan är att hon är poet. Vad jag inte ser på utsidan är att hon har MS.


Alla dessa osynliga sjukdomar. Vi är nästan patetiskt beroende av någonting konkret som avslöjar omständigheterna för oss. Att se någon sitta i rullstol väcker snart vår empati, medan någon med tourettes eller paniksyndrom knappast kan förvänta sig samma förståelse av sin omgivning. När Elizabeth nämner att de flesta runt borden på caféet förmodligen har någon dold funktionsnedsättning, så varvas nedslagna blickar med försiktiga nickningar. Å andra sidan vill vi knappast gå omkring med stora plakat som förklarar att vi brottas med beroendeproblematik, ADHD eller aspergers syndrom. Utanförskapet, frustrationen. Och det är där poesin kliver in, som en livboj, som en megafon.


(En hastig parentes; psykisk ohälsa av olika grad är överrepresenterat bland poeter. Sägs det. Det dryftas fortfarande om det vetenskapligt korrekta i detta påstående, men jag lutar personligen åt att det är en sanning. Vill du skapa dig en egen uppfattning så är det bara att googla. Här är två länkar att börja med: http://www.apa.org/monitor/nov03/plath.aspx | https://web.stanford.edu/group/co-sign/Sussman.pdf)


Ibland, inte särskilt ofta, stöter jag på människor som fått sin beskärda del av motgångar, men som på något för mig oförklarligt vis lyckas finna en balans, och kanaliserar sina personliga helveten till något positivt, något konstruktivt. Och som förmår att vidarebefodra detta och öka förståelsen för det osynliga. Rhian Elizabeth är en sådan människa. En sådan poet.


Jonas Svensson

AT THE FRINGE
 
 
Oct 9 - Oct 18, 2020
Tranås - Sweden

at the Fringe-festivalen 9-18 oktober 2020 arrangeras av Kultivera med hjälp av Kulturens, Tranås kommun, Litteraturcentrum KVU, SPEGEL, WriteForWords,
Svenska Akademien, Kultrurrådet. Region Jönköping, EFG, PlanB, Red Door, La libélula Vaga, Badhotellet, Populär Poesi, Magnus Grehn Förlag