Just det, idag kickade at the Fringe igång

Jag sprang drygt 5 km ikväll. Inte för att det har så mycket med texten i övrigt att göra (förutom att få skryta lite och känna mig sådär härligt självgod), utan för att under rundan genomsyrades jag av en ganska så behaglig känsla. Om jag ska vara riktigt ärlig så var känslan väldigt behaglig, nästan som om jag spelade med i någon engelsk feel-good-movie. Skillnaden är väl då att soundtracket till min film inte utgörs av Wet Wet Wet eller Elton John utan Två män i en dambob.


Just det, idag kickade at the Fringe igång och det är väl den stora anledningen till att jag mår ganska så hyfsat. Visst finns det fler anledningar; lördag, sol, ljummen sommarkväll, ja ni vet många bäckar små och allt det där, men jag skyller på festivalen. Efter akut sömnbrist släpade jag mig inte upp ur sängen förrän klockan började närma sig tolv. Sen tar det några timmar, och några baljor kaffe, innan jag börjar påminna om något du inte tror har sett i nån skräckfilm, förslagsvis nånting med zombies.


Så jag missade när “the rainbow crew” höll sin parad och tydligen lyckats reta upp några SD-sympasitörer. Kudos!! Tyvärr missade jag också Freke Reihä på MOA’s. Ja, ni märker ju vilket fantastiskt ämne jag är till stjärnjournalist. Men på väg in till centrum och till festivalen hör jag en flöjt spelas vid stadshusbron. Av någon outgrundlig anledning tänker jag direkt på fringen och residensfolket, och mycket riktigt sitter ett gäng i solen på bryggorna vid svartån. De berättar för mig om paraden och lovprisade Freke’s framträdande.


Sen drar vi oss sakta mot 38:an och invigningen. Vernissage med Joakim Becker’s underfundiga, kortfattade poem, översatta till engelska av Colm O’Cairnian och bildsatta av Jonas Svensson med sina briljanta teckningar i tusch. Jag gillar verkligen Joakim med sina korta, slagkraftiga poem, genomsyrade av svart humor och Jonas teckningar är perfekta illustrationer till texterna. Me like. Me like very much.


Sen tog Två män i en dambob över från andra sidan av lokalen. Den här gången körde de inte sitt vanliga set, the one we all grown to love, utan ett något mer nedtonat framträdande. Mer ambient än noise kanske!? Baserat på deras vandringar runt Tranås gator, med mikrofoner och kamera, där de försökt fånga gatans ljud och där Mange satt text till det hela och blandar historia, minnen och personliga anekdoter. Stora TV-skärmar illustrerade “låtarna”. Jag har sett dem mer än vad som kanske är nyttigt, men jag gillade det. Att sluta ögonen, långsamt gunga fram och tillbaka (svårt att dansa) och då och då le åt nåt gemensamt minne...suggestivt.


Sen bjöds vi på ett kort dansframträdande, Waterghosts. Jag kan absolut ingenting om dans så jag lämnar med varm hand över eventuella recensioner till experterna.

Efter det tog vi sikte på Ban Thai för den första pilsnerpoesin och ett boksläpp. Ett packat Ban Thai fick lyssna till Rhian Elizabeth läste ur sin nya bok The last polar bear on earth. Jag gillade verkligen det jag hörde. Fick med mig ett signerat ex hem. Cheers, Rhian!

En liten paus och sen blev det pilsnerpoesi. Från Sverige, Irland, Wales, Portugal...Efter det blev det ännu en paus innan andra halvlek och då passade jag på att smita. Inte på grund av kvalitén, utan för min hjärna höll på att smälta. Första dagen, så mycket folk, så många intryck, så många sköna människor, så mycket skratt och leenden, så förbannat inihelvetes jävla trevligt, om ni ursäktar franskan.



Så jag tyckte det var bäst att lämna när jag fortfarande stod på topp, så att säga. Så jag knallade hemåt i den ljumma sommarkvällen, antagligen med ett leende på läpparna, väldigt tillfreds med mig själv och tillvaron rent allmänt.


Därför sprang jag den där dryga halvmilen på kvällen och kände mig, trots all svett och flås, ganska nöjd och belåten. Kanske till och med lycklig.


Frank Bergsten

AT THE FRINGE
 
 
27 juni - 4 juli 2020
Tranås - Sweden