Ángela García, från Colombia, är poet, essäist, översättare och poesiintroduktör bosatt i Malmö. Hon har publicerat sju diktsamlingar framförallt på spanska, men också översatta till tyska, serbiska och svenska.
2021 fick hon priset Premio Casa de América de Poésia Americana i Madrid för boken Se arrodillan para beber.
Vad ska du göra på Tranås At the Fringe?
-Jag ska läsa dikter och kommentera mitt skrivande och berätta hur det har varit för en utländsk författare att fortsätta skriva på sitt eget språk i väntan på att bli översatt, eller publicerad. Varje person är ett särskilt fall i, jag ska försöka återge min egen erfarenhet som poet i Sverige. Jag hade bestämt mig för att inte vara ängslig kring utgivningen och fokuserade istället på att lära känna den svenska poesin och använda min erfarenhet i Colombia som producent och litterär introduktör för att underlätta scenen både för svenska och internationella poeter. Och därför har jag lett Världspoesidagen i Malmö och Lund med andra poeter, författare och översättare i Malmö, bland annat Lasse Söderberg som är min livskamrat.
Hur är det att vara spanskspråkig poet i Sverige?
-Jag skriver bara på spanska. Min svenska räcker inte för att skriva poesi. Trots att jag har lärt känna många svenska poeter och översatt några av dem har jag inte kommit djupare till den litterära scenen i Sverige. Den rörelseförmåga jag har på spanska blir outhärdligt begränsad på svenskan. Det är otillfredsställande och påverkar mig förstås. Men det kan jag göra är att översätta poesi. Det ger mig en rika möjligheter till samtal med svensk poesi. Det är inte så lite och det är jag glad för.
Kan du berätta lite om hur du och din poesi tagits emot i den spansktalande världen?
-Jag har publicerat sju böcker på spanska och har deltagit i mer än 40 olika festivaler runt i världen. Jag är inte en poet med stor produktion och är inte bra på att göra reklam för det jag skriver. Men 2021 bestämde jag mig att skicka ett par av mina opublicerade böcker till två olika prisnämnder i Spanien och en av dem fick ett prestigefullt pris: Premio Casa de América de Poesía Americana. Det har inneburit stor uppmärksamhet, boken har getts ut på det emblematiska förlaget Colección Visor de Poesía, det blev många intervjuer och artiklar i spanska tidningar och på webbsidor.
Poeten Jila Mossaed sade till mig att det svenska språket är som att bada i en swimmingpool, medan hennes första språk, persiskan, är som att simma i en ocean. Känner du detsamma mellan svenskan och spanskan?
-Jo, jämförelsen i mitt fall skulle bli ännu större, för att Jila har vågat i alla fall skriva flera diktsamlingar på svenska. Skillnaden mellan svenska och spanska för mig är som skillnaden mellan ett universum och ett land.
Jag rör mig fysiskt med min kropp och alla sinnena här i Sverige men använder ett alfabet på spanska.
Även om jag dagligen upplever denna kultur förstår jag den mer med intellekt än med instinkt. Språket är ett annat organ, dess sinne måste växa upp och bli så funktionella att de dyker upp naturligt när man behöver den. Jag skulle inte behöva tänka hur ska jag använda ett finger på att peka på något. Det händer automatiskt utan minsta avstånd mellan tanke och rörelse. I mitt fall är detta förkroppsligande fortfarande dimmigt, saknar den där kristallklara definitionen som behövs för att uttrycka nyanserna, för att röra mig fritt. Att reflektera, kombinera tankar och metaforer, drömmar och iakttagelser är olika element jag använder i min poesi. När jag försöker göra det på svenska blir jag förvirrad för att jag först behöver tänka: hur ska jag göra?
-Vad betyder en festival som Tranås At the Fringe för dig?
Varje festival är ett sätt att träffa folk som är svältfödda på litteratur, poesi och konst. Det är ljuvligt att kunna möta den där känslan med en publik och försöka svara på vissa frågor som finns hos alla. Till och med vi festivalgäster är intresserade av att lära känna andras verk.
Gabriel García Marquez sa vid Nobelprisutdelningen: ”La poesía, en fin, esa energía secreta de la vida cotidiana, que cuece los garbanzos en la cocina, y contagia el amor y repite las imágenes en los espejos”. (Poesin, den där vardagens hemliga energi som lagar kikärtsgryta i köket, smittar med kärlek och återger spegelbilderna).
Jag kommer till en festival för att lära känna andra som har samma längtan att uttrycka sig om livet och dess oändliga former. Jag vill uppnå intensiteten i växelspelet mellan att tala och lyssna, mellan att tiga och ta till orda.
Mats Granberg
Comments