Jag hade tänkt skriva något snajdigt om festivalen.

Jag hade tänkt skriva något snajdigt om festivalen. Något i stil med dagboksanteckningar. Lite kvällstidningsstuk sådär. I onsdags såg jag rockband X på Grön scen. Sen hastade jag vidare till Blå scen och såg Y. Senare blir det Z på Bruna scenen. Ungefär så. Jag började till och med att skriva någonting åt det hållet, men kom fram till att det inte är jag. Jag skriver inte på så sätt. Och at the Fringe funkar inte på det sättet heller.


Fringen följer sin egen väg. Hittar sina egna små stigar. Ibland något igenväxta och svårframkomliga så man får hugga sig igenom. Vad jag försöker säga är att det är inga rutinerade rävar med tjugo festivaler på nacken som får fringen att flyta. Det är i princip amatörer som gör ett professionellt jobb. Sliter som små bävrar för att få saker och ting att funka. Fixa hotellrummen för gästerna, flytta utrustningen med kort varsel från A till B, dra iväg snabbt för att hitta en sladd, kabel eller mikrofon (eller nåt annat). Med kort varsel ändra om i programmet. Men det funkar. Man skjuter från höften och träffar nästan alltid mitt i prick. Välordnat kaos? Organiserad anarki? Kalla det vad du vill, men det funkar.


at the Fringe handlar först och främst om konst. Dans, film, teater, poesi, men det handlar också, och mer i mina ögon, om möten med människor, personligheter, upplevelser, intryck.

Redan första dagen, eller rättare sagt tidig lördagkväll, när vi traskade från 38an ner till Ban Thai i kvällssol för att vara med om Rhian’s boksläpp och en dos Pilsnerpoesi visste jag att det här kommer bli bra. Ni vet den där svårförklarliga känslan som då och då dyker upp, den råkade titta fram vid rätt tillfälle: Nu är det igång, nu kör vi, det kommer att gå skitbra. Det gjorde det.


Jag kan rabbla namn på dem som jag såg uppträda. Jag var på två fullpackade Pilsnerpoesi. Tre boksläpp. Fyra Passion for Words. Stadsvandring. Jag jobbade på bokmässan som hade fler utställare och framförallt fler besökare än någonsin. Som med hela festivalen i övrigt. Jag såg ganska mycket, missade väldigt mycket mer. Jag såg grymma människor ge grymma föreställningar. Jag såg och hörde saker som berörde mig. Som fick mig att skratta. Som fick mig att må bra.


Men det är bara en del av det. Det var otroligt mycket som höll igång, hela tiden, någonstans. Vissa verkade ha varit på precis allting. Måste nog fråga dem om deras eventuella träningsmetoder. Kanske finns nåt där att plocka upp. Dansen och filmen lämnade jag därhän. Är vare sig kvalificerad eller kunnig nog att uttala mig.

Men återigen, fringen är så mycket mer. För mig handlar det om att möta människor, i vissa fall för första gången, i andra fall är det ett kärt återseende. Att vara mitt uppe i vimlet. Antagligen en ganska bra medicin för en som har varit och fortfarande är lite under isen. Fringe är för mig att sitta uppe sent en kväll på Ban Thai’s uteservering, träffa gamla vänner och snacka om..tja högt och lågt. Fringe är för mig att sitta på Strandbaren en vacker fredagkväll och diskutera walesisk punk med en nationalskald från Wales. Fringe är för mig att sätta sig under bar himmel en likaledes vacker lördagkväll utanför planB med en öl och höra Blago Bung’s minimalistiska postpunk strömma ut genom den öppna dörren.

Fringe är för mig en nervös väntan innan mitt boksläpp. Fringe är då också dagen efter för mig. Jag vet inte om det är brukligt att citera sig själv men jag gör det ändå. På baksidan på min nya bok finns uttrycket “bränd i pallet”. Mycket passande.



Fringe är för mig att vandra hem i den ljumma sommarnatten och tänka att den här stan inte är så jävla dum ändå. Fringe är att se Cursed Murphy avsluta alltihop med ett furiöst poesiframträdande på planB. Fringe är att mingla med alla utställare på bokmässan. Fringe är att komma därifrån med signerade ex av böcker.(tack!) Fringe är att gosa, och få en puss av, Henry Bronett’s hund. Fringe är att få hyfsat många uppslag till nya serier. Fringe är att då och då hamna i djupare diskussioner, att dryfta lite tyngre ämnen. Att vara filosofisk när du har några öl innanför västen hjälper alltid.


Fringe är samtidigt att inte ta allting så gravallvarligt. fringe är selfies. fringe är gapflabb och asgarv. Fringe är att ibland försöka förklara för någon utomstående vad som pågår. Fringe är en liten nattsittning hemma hos Mange med den andre damboben Karl. Fringe är glada ansikten hos besökare som ger tummen upp och säger “vi kommer tillbaka nästa år”. Fringe är också trötta, men lyckliga ansikten hos arrangörerna som säger “det gick i år igen”.

Fringe är också Två män i en Dambob. Numera en institution. Några fler gigs med dambobarna där nere på Ban Thai så lär snart rykten börja florera att det har bildats nån lustig religiös sekt i stan.



Framförallt är at the Fringe alla sköna personer man har träffat och jobbat med. Jag har en stark känsla av att de kommer tillbaka. Det jag försökt göra är att beskriva mina intryck av at the Fringe. Det är svårt, för vi vet ju alla att vi rör oss mellan någonstans och ingenstans. Slutligen kan jag ju inte komma ifrån att den tredje sista akten på hela festivalen, Axelsson och Boberg skapar oro, var värd precis all väntan.


Frank Bergsten

AT THE FRINGE
 
 
27 juni - 4 juli 2020
Tranås - Sweden