Gränslösa samarbeten och levande texter - Louise Halvardsson om Tranås, fringe och poesi med känsla

Scenpoeten och författaren Louise Halvardsson är en återkommande besökare på Tranås at the Fringe, både som åskådare och som medverkande konstnär. På torsdag bjuder hon in till poesi-workshop.



– Jag tror att jag var här första gången 2016, sedan dess har jag varit här varje år.


Hon är sedan länge välbekant med konceptet, särskilt efter att ha bott i Brighton som har en av världens största fringefestivaler.


– Jag ser fringe som en plats för den alternativa konsten som kanske inte får plats någon annanstans, här blir den typen av konst självklar.


– Det är en plattform för att experimentera inom konsten, men framförallt är det mötena som är huvudgrejen. Särskilt på en så liten plats som Tranås, här blir mötena mellan konstnärerna så intima.


Louise menar att det uppstår en slags DIY-känsla där alla gör allt. Festivalen samskapas av såväl deltagare som besökare,


– Jag gillar det här gränslösa. Höjdpunkten i Tranås är Pilsnerpoesin som också är lite gränslös, det är liksom där alla möts.


Tidigare år har hon tillsammans med Henke Mimerson gett föreställningar där musik, performance och poesi kombineras utifrån väl valda teman. Något år var det tema arv och ursprung, förra året var det tema gränser där det mjuka fick möta det hårda. Tillsammans utgör de en duo som sysslar ren och skär punkpoesi.


I årets version av Tranåsfestivalen spelade hon under lördagen den improviserade föreställningen Den sista drontens salong tillsammans med dansaren Stina Nilsson och bildkonstnären Helena Boström. Hon är också en given poet under Pilsnerpoesi-kvällarna.


På torsdag bjuder Louise Halvardsson in till workshop med inriktning mot poesi på scen. Temat är att göra sina texter levande med hjälp av kropp, röst och närvaro i rummet.


– Man kan så lätt förstöra en bra text genom att läsa den utan att med kropp och röst förmedla det den säger, säger Louise och fortsätter:


– I finlitterära rum är det nästan bestämt att poesi ska läsas neutralt och lite opersonligt. Men jag tycker att den som står på scen har ett ansvar att förmedla något. Varför ställer man sig på en scen om man inte vill kommunicera med publiken? Poesi är kommunikation, konstaterar hon. Poesiworkshopen är ett tillfälle för alla som är nyfikna på att läsa texter på scen och kanske särskilt för de som längtar efter det.

– Jag förstår att vissa kan vara blyga och rädda och egentligen bara vill få själva uppläsningen överstökad, därför kommer jag också prata om hur vi övervinner scenskräck och hur vi egentligen kan använda oss av små, små nyanser för att skapa stora förändringar i uttrycket.


Louise radar upp en mängd olika metoder för att läsa på ett sätt som gör texten rättvisa.


– Sedan menar jag inte att alla måste stå och skrika på scenen och göra stora gester med armarna, utan det handlar om att hitta sina egna sätt att skapa nyans på. Med rösten, kroppen, rummet och kanske mikrofonen.


Workshopen är på torsdag 7/7 klockan 17:00-18:00 i Piratenhuset, Storgatan 48.



Julia Engborg